tisdag 2 oktober 2012

Om vaknätter och överraskningar

Varför är jag alltid som mest kreativ på natten?

Ännu en vaknatt med en rosslig och hostig lillkille som snurrade runt i sängen så det var lögn att sova. Men ibland är vaknätter inte enbart av ondo. För när jag låg där i sängen och lät tankarna vandra så kom den - lösningen! Den som jag har funderat på av och till under flera år.

Älskar den känslan när bitarna bara faller på plats.

Ofta när någon person gör mig arg eller besviken eller helt enkelt bara irriterar mig av en eller annan anledning, så går jag hem och skriver om det. Men inte i dagbok utan i novellform. Jag är ingen dagboksperson och har nog aldrig varit det trots otaliga försök under tonåren.

Vanligtvis rinner dessa små historier eller prosastycken ut i ingenting och blir liggande på datorn och samlar damm för all framtid. Andra gånger, men dessa tillfällen är få och sällsynta, så finns där i ett frö till någonting annat. Någonting större. Så var det med Miss P. 

Miss P är ett mycket löst utkast till en berättelse som jag påbörjade för flera år sedan. Mest som ett sätt att avreagera mig på en person som kunde reta fullständigt gallfeber på mig. Inte för att hon någonsin gjorde något elakt riktat direkt mot mig men där fanns en känsla av illvilja hos henne som jag tror stammade ur någon form av osäkerhet. Jag kände det i de där små kommentarerna, blickarna och sättet att exkludera personer hon kände sig hotad av. Till dessa räknade hon uppenbarligen mig av någon outgrundlig anledning.

Så jag gick hem och samlade material. Jag skrev ner små scener, händelser från dagen, kommentarer jag hört - både sagda av henne och om henne. (Av döma av ett par av kommentarerna om henne så förstår jag att det var fler än jag som kände av något hos henne.) Och det fyllde sin funktion. Istället för att låta henne reta upp mig så började jag mer och mer se henne som material, som en underlag till en karaktär i en berättelse. Det gick så långt att jag nästan längtade efter att hon skulle säga eller göra något som jag kunde använda. Och hon gjorde mig sällan besviken. Det måste jag erkänna.

Men så en dag tog det stopp. Jag insåg att jag skulle kunna hålla på att samla alla dessa små brottstycken till en längre berättelse i all evighet utan att det skulle bli något av det. Ramen, den där strukturen som krävs för att allt ska komma samman, den saknades. I början tänkte jag att det nog ger sig med tiden men till sist blev Miss P liggande bland alla andra ofärdiga texter på min dator.

Tills i natt.

Nu vet jag hur jag ska strukturera upp materialet och få alla brottstycken att bli till en hel berättelse. Men oj vilken vändning det blev! Jag blev riktigt överraskad. Av min ursprungliga tanke kommer inte mycket att finnas kvar när jag är klar med novellen. För en novell är det. Det känner jag. Och kanske behövde jag de här åren för att få distans till en helt annan tid full av helt andra känslor för att hitta det där fröet som jag den gången bara anade. För det är ofta så med mina noveller att även om de tar avstamp i någon verklig person eller händelse så börjar de efter hand att leva sitt eget liv och innan man vet ordet av så har de förvandlats till någonting helt annat.

Någonting bättre.

Och nu riktigt längtar jag tills jag hinner sätta mig ner och skriva.

(Och nej, innan någon börjar spekulera. Namnet, eller bokstaven, i titeln ger ingen som helst ledtråd till vem det syftar på. Den kom till som ett litet skämt och syftar på en helt annan... hm... karaktär. I brist på bättre beskrivning. Bara så ni vet.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar