fredag 14 februari 2014

En listnörds bekännelser

Som barn gjorde jag listor över allting. Jag gjorde listor på såväl lösa papperslappar, i kalendrar och olika skrivböcker som uppe i huvudet. Och det handlade inte bara om de obligatoriska önskelistorna till jul och födelsedagar. Glöm det!

Det var listor över suddigummin jag samlade på eller önskade mig, listor över favoritsmurfar att ha på bänken i skolan. Det var listor över ord jag fastnat för och namn jag gillade i böcker jag läst. Det var listor över böckerna i bokhyllan - givetvis uppdelade efter genre - och listor över vilka kattraser jag kände till. Varje gång jag skulle åka till mormor och morfar över något lov så gjorde jag en lista över minsta lilla hårband som skulle packas ner och bockas av. De listor som handlade om hästar, hästtjej som jag var, brukade bli extra långa. Där fanns listor över alla hästgrejer som jag ville ha eller kände till, hur många delar ett träns bestod av (nackrem, pannrem, käkrem, sidstycke, nosgrimma, bett och tyglar btw) eller vilka hästraser som kom från Storbritannien. Allra längst blev listorna med hästnamnen.

Hästnamnen ja... Det var här de där gula glosböckerna man fick till engelskaglosorna i skolan kom till användning. Inte blev det särskilt många engelska ord nedskrivna där inte. Istället fyllde jag sida upp och sida ner med alla hästnamn jag kunde hitta - allra helst med tillhörande långa obegripliga stamnamn som Stoatley Pride. Namnen hittade jag i allt från hästböcker, tidningar som Min Häst och V65-program som jag norpade åt mig i kiosken till alla de teveprogram som på ett eller annat sätt handlade om hästar eller ridning. Och givetvis, inte minst i stallet. Såklart. Med åren blev det en ansenlig hög med glosböcker hemma i skrivbordslådan med sida upp och sida ner med olika namn. Undrar om mina lärare någonsin förstod att jag inte "tappade bort" de där glosböckerna utan att de kom till användning trots allt. Bara inte på det sätt som de hade önskat. När jag tänker efter så tror jag faktiskt att en eller annan av de där gula glosböckerna finns kvar någonstans i gömmorna här hemma.

Hur det nu var så var det bara en tidsfråga innan "Att göra-listan" skulle smyga sig in bland alla mer eller mindre tokiga listor. Kanske var det i mellanstadiet som den allra första kom in i mitt liv. I fjärde klass gav klassföreståndaren oss en stencil med uppgifter i svenska och SO som vi skulle arbeta med under några veckor. Efter varje punkt på de en och en halv sidorna så fanns en liten fyrkant där det var meningen att vi skulle fylla i ett kryss så snart vi var klara med en uppgift. Vad jag gillade den där stencilen! Uppgifterna i sig var jag mindre road av men att få sätta dit ett kryss när jag var klar - det gillade jag. Känslan av att se hur ruta efter ruta fylldes upp av blyertskryss var en känsla som jag redan från start insåg var en som jag ville hålla kvar. Så jag arbetade på och jag kryssade. Så här efteråt tror jag nästan att det där var min allra första riktiga "att göra-lista".

Sedan dess har att-göra-listorna varit en ständig följeslagare i mitt liv. Tomma sidor i nya kalendrar har aldrig fått vara tomma särskilt länge utan snart fyllts, sida upp och sida ner, med saker jag har tänkt mig att göra. Problemet är att för varje år som går så blir livet allt mer komplicerat och de där listorna allt längre och längre. Det senaste decenniet har de blivit så långa att börjat att de har börjat leva ett eget liv, så till den milda grad att de helt tagit över mitt. Det som en gång började som ett sätt att ha översikt över vad jag hade att göra förvandlades till ett stressmoment. Det gick så långt att jag ett tag till och med undvek listor för att istället försökte nöja mig med kalendern som den är tänkt att användas och hålla resten i huvudet. Big mistake! Big! Big! Big mistake! För när huvudet inte längre har plats, vad händer då?

Just det. Kaos.

Listorna och jag - vi hör ihop. Så är det bara. Men att skriva allt i en enda lång att-göra-lista när livet består av så många olika delar, det går bara inte. Istället experimenterade jag under några år med olika temalistor, både på datorn, i smartphonen och för hand i min kalender. Till viss del fungerade dessa men inte klockrent. Fortfarande saknade jag den där känslan av att ha full kontroll över vad jag hade att göra - utan att behöva anstränga mig orimligt mycket. Istället för att lita till listorna gick min energi åt till att hålla koll på listorna så att jag inte skulle missa saker jag skrivit upp där. Någonstans mitt i allt detta började punkterna på listan allt mer ta karaktären av "projektpunkter" istället för "att-göra" som ett försök att korta ner de där allt längre och längre listorna. Jag höll näsan över vattenytan på det här sättet. Men inte mer. Tills en dag för ett par år sedan...

Fortsättning följer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar